Publiksuccé för scenkonst om äldres ensamhet

Åttio gymnasieungdomar från vård- och omsorgsprogrammet på Drottning Blankas gymnasieskola i Malmö tar plats i den nedsläckta lokalen på Bastionen. Snart träder musikern Stefan Arwidson, skådespelaren Anna-Karin Sersam och forskaren Elin Taube in på scen och tar med eleverna på urpremiären av ”Ljus skymning” – en föreställning om äldres ofrivilliga ensamhet. Sång, mimskådespel och föreläsning varvas, vilket är grunden i just denna performance lecture.

Känslosam föreställning

Under en hel timma sitter eleverna tysta och fokuserade. Det blir stundvis känslomässigt i lokalen och några behöver lämna för att torka tårar, som när Elin Taube beskriver hur ensamhet kan uppstå när man saknar sociala relationer med familj, vänner eller kollegor eller när ens partner går bort. Eller att ensamhet kan leda till att man tappar aptiten, får sämre minne eller blir deprimerad. Långvarig ensamhet och isolering kan till och med vara dödligt.

”Ensamhet är lika farligt som att röka 15 cigaretter om dagen”, säger Elin Taube från scenen.

Efteråt berättade Irma Carlin, som går sista året på vård- och omsorgsprogrammet, att hon gillade föreställningen.

– Jag tycker att den var bra. Den var lite tradig i början för jag kände till allt som sas, men sen kom det fler saker som man inte kände till.

Vad tar du med dig härifrån?

– Att när man jobbar med äldre, att man pratar med dem och frågor hur de mår och så.

Ett kvitto på framgång

För forskaren Elin Taube var det nervöst att urpremiären var just inför ett gäng gymnasieelever, berättar hon i foajén efteråt.

– Ungdomar är ganska transparenta med sin kritik. Att vi lyckades fånga deras uppmärksamhet blev ett kvitto på att det finns någonting i det här som gjorde att de ville lyssna.

Regissören Anna Arwidson tror att balansen mellan sång, mim och forskning som presenteras på ett fångande sätt gör att folk lättare tar till sig ämnet.

– Det som är så fint i den här mixen är att missar man någon fakta så får man det i sången eller i mimiken. Man får det från tre håll men inte exakt samma sak.

– Det är fantastiskt att sprida forskningen på det här sättet, fyller Elin Taube i.

Att våga generalisera 

Men det har varit flera månaders hårt jobb för att komma hit. Elin Taube minns hur hon vid första träffen med regissören kom med ett råmanus som hon tyckte var populärvetenskapligt skrivet.

– Men det tyckte inte vi, säger Anna Arwidson och skrattar.

För Elin Taubes del har det varit en process i att våga skala bort en del fakta och förenkla forskningen – och att släppa lite på kontrollen.

– Som forskare är jag oerhört präglad av kritisk granskning. Det gäller att ha både hängslen och livrem på för att det inte ska finnas något tvivel i fakta. Men jag hör inte lika ofta den kritiska rösten längre och det är okej att generalisera lite när jag står på scen.

– Ja, just det där att ha någon på axeln som kontrollerar en gör att själviakttagelsen kan bli väldigt stor. Men det måste man släppa när man är på scen och bara vara hos publiken, säger Anna Arwidson.

Många äldre drabbas

För Anna Arwidson är det första gången som hon arbetar så nära en forskare. Hon har lärt sig en hel del om forskningen om äldres ensamhet, som hur pass vanligt det faktiskt är. Ungefär 30 procent av de äldre upplever sig som ensamma i Sverige. För de äldsta, över 85 år, är det ännu vanligare, cirka 45 procent.

– Jag har också börjat se gamla människor. Jag möter blickar på ett annat sätt och tar mig tid att prata. Det är väldigt fint och det är precis det vi är ute efter med det här verket, säger hon.

Utöver två dagföreställningar för gymnasieelever har det varit två kvällsföreställningar för allmänheten. Samtliga tillfällen har varit fullsatta.

– Det är otroligt roligt att efterfrågan är så stor. Det visar att forskning om ensamhet är både relevant och angelägen för många, säger Karolina Rosenqvist, projektledare för Kultursamverkan vid Malmö universitet.