Likvärdiga och lyckade behandlingsresultat för olika typer av tandställningar
Barn och ungdomar med trångställning kan få lika bra behandlingsresultat oavsett om de behandlas med tandställningar som fäster metallbågen i en lucka eller konventionella tandställningar. Det visar en ny avhandling där man jämfört hur de två behandlingarna fungerat och upplevts av patienterna.
– Trångställning av tänderna är en av de vanligaste anledningarna till att man söker tandregleringsbehandling, samtidigt saknas studier av god kvalitet på den här patientgruppen, säger doktoranden Linda Bokander Matilainen.
Trångställning av tänder innebär att det saknas utrymme i tandraden, vilket leder till att tänderna vrider sig eller överlappar varandra. I sin avhandling har Linda Bokander Matilainen jämfört två typer av tandställningar som används vid behandling av trångställning: Konventionella tandställningar som fäster metallbågarna med gummiligaturer, och så kallade passivt självligerande tandställningar som i stället fäster metallbågen i en lucka.
– Båda modellerna är brett använda och erkända, men kanske särskilt intressanta att jämföra eftersom tillverkaren av de självligerande tandställningarna länge marknadsfört modellen som att den ger mindre biverkningar, lägre behov av tanduttagning och snabbare behandlingar, trots att dessa påståenden har begränsat vetenskapligt stöd.
Följer patienter som behandlats för trångställning
Avhandlingen är en del av forskningsprojektet CROWDIT som omfattar runt 130 barn och ungdomar vid fyra specialistkliniker i Sverige. Deltagarna behandlades för trångställning utan att dra ut tänder, och data har samlats in vid start av behandlingen, under behandlingen och vid avslutad behandling. Det kommer även göras en sjuårsuppföljning.
Linda Bokander Matilainen har bland annat undersökt behandlingsutfall och patienternas livskvalitet, patientnöjdhet och hur behandlingen påverkat alveolarbenet, alltså den del av käkbenet som tänderna sitter fast i. Undersökningarna av alveolarbenet har gjorts med hjälp av CBCT, en röntgenundersökning som avbildar tänder och käkar i tre dimensioner. Hon har också tagit fram ett CBCT-baserat mätprotokoll för att kliniker och forskare ska kunna göra långtidsuppföljningar på ett mer tillförlitligt sätt.
– Studierna visar att båda tandställningarna möjliggjorde lyckade och likvärdiga resultat, vilket innebär att man kan känna sig trygg med att använda båda. Under behandlingarnas första fas fanns vissa skillnader i expansionsmönster, men vid avslutad behandling var tandbågarnas form jämförbar.
Långtidsuppföljning kommer ge ytterligare vetenskapligt stöd
Under behandlingen försämrades livskvaliteten tillfälligt i båda grupperna, men efter avslutad behandling var den bättre än före start. Patienterna var generellt nöjda med sina behandlingsresultat. I båda grupperna syntes dock en likartad minskning av benstödet kring tänderna, framför allt vid underkäkens framtänder, med stora individuella skillnader. Sådana förändringar har setts förekomma även vid andra tandställningsbehandlingar, men hur de orsakas, i vilken utsträckning de blir bestående och vilken klinisk betydelse de har behöver utredas vidare, menar Linda Bokander Matilainen.
– Baserat på våra resultat kan man som kliniker känna sig trygg med båda tandställningstyperna, och välja utifrån egna preferenser, var i tandbågen expansion önskas, och i samråd med patienten. Den planerade långtidsuppföljningen och en hälsoekonomisk analys inom CROWDIT kommer att ge ytterligare vetenskapligt underlag för valet av tandställning.
Om avhandlingen
Linda Bokander Matilainen försvarar sin avhandling den 27 november. Avhandlingen finns digitalt tillgänglig i sin helhet: